Självinsikt.

Ååååh, det är så mycket skojigt som händer just nu, så lite tid. Kommer bli en fantastisk sommar! Har sluttentor, inte det roligaste kanske men gillar ju att gå i skolan. Och jag gör ju detta för min egen skull så kan knappast klaga. Efter de här tre närmsta veckorna med sluttentor är mitt första år till ända, hur sjukt är inte det? Har ett spännande eventsprojekt på gång med en vän som vi förhoppningsvis drar igång i sommar. Resor och skoj inplanerat om jag har råd. Jobbet är jättekul, har massor med ansvar redan efter bara några veckor och barnen är helt med på noterna så måste ju göra nånting rätt! Måste fortfarande hitta ett nytt hus för nästa år, är för tillfället mest ute efter en egen lägenhet, känner att jag vill bestämma själv. Det är vansinnigt dyrt med studio apartments i den här stan dock så vi får se vad det blir av det hela. Kul grejer!
Har aldrig mått så bra, aldrig varit så mycket mig själv. Nånsin förut faktiskt. Slösade bort sju år på fel person och var inte mig själv, mådde inte bra. Sjukdom och elände. Etc etc. Nu gör jag det jag vill och mår bra av. Missunnsamma, oärliga och energikrävande människor göre sig icke besvär. Jag bemödar mig inte ens med att diskutera längre, har lagt så mycket energi på människor som inte förtjänar det, det har upptagit hela min tid, jättelänge. Det är bra med det nu. Jag inser saker om mig själv hela tiden, växer och tar mig framåt. Det är fantastiskt. Jag vet aldrig hur personlig jag ska vara på bloggen, men en stor del av mitt liv har handlat om att vara andra till lags vilket har förminskat mig och min person alldeles på tok för länge. Men man lär sig hela livet och jag har förstått att jag är ganska stark, riktigt ordentligt jävla stark faktiskt. Som har tagit mig igenom hela den här skiten i alla dessa år, på egen hand. Tagit mig vidare, på egen hand. Det där med att gå omkring och tro att man inte är nåt värd och att man måste göra som andra vill för att bli accepterad, det framstår som otroligt fånigt när man inser hur underbar tillvaron kan vara när man accepterar sig själv, och är stolt över sig själv, respekterar sig själv.
Jag är en sån person som inte kan vara halvhjärtad, göra saker halvdant. Det är all in i allt, särskilt i relationer. Och jag förväntar mig alltid att alla andra ska ha samma moraliska övertygelse som jag själv. Blir alltid så himla förvånad när folk visar sig ha helt andra tankar och ideér om hur man bör vara. Men ser hellre gott i alla runtomkring och så får de visa sina rätta färger med tiden än att gå omkring och misstro folk och missa sånt som kan vara bra, på riktigt bra. Och vad tråkigt det kulle vara om alla var likadana. Och jag lär mig gå vidare, inte ödsla tid på sånt som inte ger mig nåt längre. Syster yster gav rådet att se upp för energitjuvar, och det är så sant. Fokusera på de som vill dig väl, de som finns där oavsett vad. Och var där för dem. Det känns i hjärtat och magen när det är rätt, känner man att nån behandlar en på ett sätt man inte är bekväm med är det bara att avlägsna sig från situationen, det går inte att resonera med allt och alla, och det stjäl bara energi som jag behöver till annat. Livslärdomar.

Väntar nu dessutom på nästa håranalys, har varit så stressad och känner att det råder en hel massa obalans i kroppen så ser framemot en ny kur som kan ställa allt till rätta igen.

Självinsikt. Inte att förakta.

och bilen går bra?

jorå. det rullar på. som en säger. precis helt fullknökat i schemat ett tag framöver, en månad av typ plugga röven av sig ( ursäkta språket) jobba, jobba lite mer. vi kan ju höras i juni. typ. om jag överlever. hejs.

jatackuppfinnfyrtioåttatimmarsdygn

Nämnde jag förresten att jag fått jobb?  Jovisst serru. Är numera fritidsledare på en grundskola i en sådär rysligt pittoresk liten by. Inte helt tokigt! Ungarna är allt från 4 till 11. Man är allt himla liten när man är fyra alltså. Men jag trivs och tror det kommer bli alldeles utmärkt i sommar, får se hur det passar med mitt schema i höst bara. Har sökt lite andra jobb också, och måste säga att jag är lite stolt över mig själv som får komma på en hel hög intervjuer, det är ju knappast bara jag som söker jobb här med 40 000 studenter liksom. Oavsett vad så är det bra övning att få gå på intervju och det är ju knappast vilket skitjobb som helst jag lyckats få. Ska nog bli bra det här. Har varit lite uppstressad över vissa grejer, att det inte ska ordna sig med saker och ting. Men börjar känna mig rätt lugn, allting kommer bli bra tillslut. Och med ett, kanske eventuellt två snart, jobb, praktikplats, heltidsstudier, träning ( tre gånger i veckan sen jag skaffade gymkort, tänkte fortsätta så ) och diverse hobbyutövande och lite socialiserande så blir det inte mycket tid över. Men vilket år det har varit, och vad fort det gått. Helt sanslöst egentligen!

Saknar några fina där hemma, men är ganska övertygad om att det är i England jag kommer vilja stanna. Jag har byggt upp ett helt nytt liv, en komplett tillvaro sen i höstas och har inga planer på att lämna det faktiskt. Jag är lycklig. För första gången tror jag. Och har träffat så fantastiska människor, har varit en del jobbigt, men man får lov att se bortom det och uppskatta det man har. Och "gamla" relationer har vuxit sig otroligt starka, ibland handlar det om timing. Mycket handlar om timing ungefär hela tiden för min del verkar det dock som! Det finns människor här jag bara vet att det var meningen jag skulle lära känna. Såna där som redan har en särskild plats i mitt hjärta. Nåt dejtande blir det inget av, men jag har faktiskt inte tid. Vad skönt det är att kunna säga; mig kvittar det! Jag har fullt upp ändå. Så är det med det hela, tjarå!

Syster yster och lillstrumpa!

När sis var och hälsade på! Vilka dagar det var, guld värt!

Jomensåatte

Jag klev upp åtta för att knata iväg till gymmet. Det ni. Ska simma ett par vändor innan det blir fullt med söndagsbadare. Och sen ska jag ut och fota, tänkte egentligen ut och fota först, när det är sådär alldeles tomt på stan. Men simmandet får bli avklarat först, måste springa lite ärenden på stan också, och där öppnar det inte än på ett tag i vilket fall. Har en bra känsla idag, tänkte det skulle bli en skön söndag detta! Tröttheten ligger och lurar, men jag tänkte överlista den genom att helt enkelt kliva upp och börja min dag. Tror att gårdagens skrivande kanske hjälpte litegrann, lite stressande tankar måste jag ju fått bukt med. Hm. Ja. Den som lever får som bekant se. Hejs.

Uppdatering. Fick gjort allt det där jag skulle. Men så kom jag hem igen och blockeringen var ett faktum. Vad gör man? Hur o-blockerar man sig?

Åldernojigt.

Har även gått och drabbats av lite åldersnoja. Känns mycket rationellt och befogat givetvis. Fattar inte att jag går och fyller 25 bast i sommar. Va äre frågan om eller. Har varit 21 i fyra år nu så det är kanske dags att gå vidare. Har liksom ingen lust med det bara. Känns så definitivt på nåt vis.

Känner mig även lite ensam och ynklig. Är ensam hemma och vill inte alls vara ensam just nu. Har massor att göra men den där blockeringen kvarstår, trots timmar av promenerande och skrivande blandat om vartannat. Är kanske mer att ta itu med än jag riktigt greppat. Å andra sidan är det väl lika bra att låta allting komma fram i ljuset, det har varit undantryckt så länge.

Det är bra att skriva ned saker och ting, så har man det i tryggt förvar. Det försvinner inte men det behöver inte nödvändigtvis kännas och synas och märkas av hela tiden. Man kan plocka fram det när man har lust istället, om man skulle behöva minnas lite eller bara tänka tillbaka. Praktiskt. Kanske är det meningen att jag ska ägna kvällen åt det. Hade hoppats mina housemates skulle vara sugna på att hänga med ut och ta en öl, men jag får väl leva med att äta taco-rester och ägna mig åt lite facebook-stalkning istället. Duger väl i krig. Ajö.

Jag skulle inte kalla det velighet.

Usch usch. Är alldeles galet seg sen ett par dagar. Vet inte om det är någon slags emotionell överdos jag måste ta itu med eller om det är kurens efterdyningar. Nåt är det iallafall, för jag sover en massa men orkar inte överdrivet mycket. Sådär ni vet när man har en miljard grejer att fixa men inte får tummen ur ens under pistolhot ungefär. Eller så är det bara någon slags mental blockering. Det stör mig i vilket fall. Så jag ska gå ut på promenad och gå av mig en massa oro så får vi se om det blir någon ordning på torpet. Har iallafall utnyttjat mitt nya gymkort till max, oxh det är ju något jag aldrig trodde jag skulle säga/kunna säga/få säga - att jag går på gymmet och orkar som en normal människa! Igår kväll körde jag Zumba-gruppträning, hur kul som helst! I förrgår 45 minuter på gymmet och tänkte avsluta med en simtur imorrn kväll. Så det är ju positivt på alla plan, egentligen. Det är bara nåt som ligger och stör.

Jag är väldigt ambivalent. Tänker med hjärnan och känner med hjärtat. Hela tiden. Känner efter, analyserar, tänker efter, analyserar. Det går stick i stäv ungefär hundra procent av gångerna. Jag tänker rätt och rationellt, men hjärtat känner precis som det vill, där är jag helt maktlös. Och jag kan känna mig precis helt tokig, alltså, känna efter så att jag blir galen på mig själv. Det är "ja men om.." och " fast kanske att ändå..." hela tiden. Vill ha någon slags trygghet fastän jag är alldeles utmärkt nöjd med att vara själv och kunna göra vad jag vill, inte ha något som bestämmer över mig, vara lite rotlös. Antar att man aldrig blir riktigt nöjd. Jag har otroligt högt ställda krav på mig själv. Och det är kanske där nånstans det kopplar fel, kraven är så höga att jag är rädd för att göra mig själv besviken. Där den mentala blockeringen uppstår.

I vilket fall som helst så är det uttröttande. Så jag måste lägga av med detta. Hur man nu gör det.